Fotspår i natten

Jag och J var på en väldigt mysig roadtripp till Uddevalla i tordags.

Det hela började med att J var tvungen att hämta brevet med sin skatteåterbäring hos sina föräldrar i Uddevalla. Han hade tänkt åka buss från början, men plötsligt fick jag en idé om att det skulle vara kul att åka dit tillsamman med bil, och göra det till en mysig roadtrip. J fastnade väldigt mycket för idén, och vi bestämde att vi skulle försöka genomföra den. Så J ringde sin bror och frågade om vi fick låna hans bil, vilket vi fick. Då jag är den enda av oss som har körkort, skulle jag köra, något jag såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Från början hade vi tänkt bjuda med några fler, men på grund av diverse komplikationer blev det bara J och jag som åkte.

Vi började dagen med att hämta upp bilen hos J:s bror, och jag fick köra bort till parkeringen utanför J:s lägenhet där han hämtade lite grejer samtidigt som jag handlade lite energidryck inför resan, då jag ofta kan bli trött av att köra bil. Först tänkte vi inte köpa med oss något mer, men då J kom ner, kom han på att vi ska banne mig på en road tripp, så då ska vi ha godis och sånt. Så vi tog en andra vända på Netto. Berikad med dumle, chips och dricka började vi således vår färd mot Uddevalla.

Bilfärden dit var väldigt trevlig. Vi pratade och J matade mig med dumlekolor och vi lyssnade på musik. GPS:en som vi hade lånat ville skicka oss åt helt fel håll, men jag valde att köra mot skyltar istället, vilket visade sig vara ett bra val. Utan större missöden anlände vi slutligen i Uddevalla, och ställde belien i närheteen av J:s föräldrars hus.

J:s föräldrar var bortresta, vilket var anledningen till att han tyckte det var okej att jag följde med honom dit. Det första vi gjorde när vi kom fram till huset var att J gav mig en guidad rundtur i huset där han växte upp. Rundturen avslutades i hans pojkrum. Det var lite magiskt på något sätt, att få vara där.

Efter rundturen slöade vi ett tag tills vi började bli hungriga och det var dags att bege sig till pizzerian vid namn Pingvin. På vägen plockade vi även upp J:s kompis F som hängde med oss till pizzerian. Pizzan var god och mättande och till slut fick vi anse oss besegrade av maten. Så fick jag en liten rundtur i Uddevalla också, och fick se alla viktiga ställen. Det fanns till exempel ett väldigt coolt vattenfall i en park som vi gick genom.

Innan vi åkte tillbaka till Göteborg tog j in posten åt sina föräldrar. Han gjorde en mycket fin sketch av hur otroligt mycket post som fanns i brevlådan, och jag skrattade så jag nästan fick tårar i ögonen.

Hemresan gick bra den med, det var väldigt mysigt att åka bil tillsammans bara vi två, och körande gick bra den här gången också. Vi lämnade av bilen hos J:s bror, och så gick vi hem till J och sov.

Det var en helt fantastisk roadtrip och jag hade jättekul. Jag hoppas att vi kommer kunna åka på fler sådana utflykter, och J verkade också tycka det. Kanske tar vi med några av våra vänner då, kanske åker vi själva igen. Oavsett var det verkligen en underbar dag, på många sätt magisk!

Har fått medeltidskläder på hjärnan. Har så många idéer på klänningar jag vill sy, att jag nästan inte vet i vilken ände jag ska börja. Har lyckats få ihop en toile som jag ska nålas in i för att få till ett väldigt åtsittande mönster. Och jag har påbörjar en surcote* med helvetesfönster i ett inte helt tidsenligt men ändå mycket snyggt grönt brokadtyg. Planer finns även för at sy en cotehardie* i biege och en cotehardie i mi-parti* lila och grön.
Dessutom har jag lust att sy en i det där fantastiska turkosa tyget som korps säljer. Och jag funderar på hur illa sedd man blir om ma n skulle sy en cotehardie i mi-parti i färgerna svart och rosa. Skulle nog se awsome ut, frågan är väl hur tidsenlig den skulle vara…

Bilder på de färdiga projekten (när de nu blir klara) utlovas.

*Surcote: Ärmlös, löst sittande överklänning. Helvetesfönster innebär att ärmhålen är så stora att man ser in till den tight sittande underklänningen. Detta ansågs syndigt på medeltiden, därav namnet.
*Cotehardie: Tight sittande mellan- och överklänning som ofta var knäppt med knappar fram och i ärmarna.
*Mi-parti: Tvåfärgat plagg där ena sidan har en färg och andra har en annan, till exempel grön på höger sida och lila på vänster.

Det har hänt så mycket på sistone. Det har varit ett totalt känslomässigt kaos. Först göra slut med K, sedan upptäcka mina känslor för J, som vad jag förstår är besvarade, men han är osäker på vad han vill.
Det känns som att allt är väldigt bra mellan oss, egentligen. Men hela tiden finns hotet där, att han ska avsluta det vi har. Jag vet att det inte har gått så lång tid, att det är för tidigt att veta något egentligen, men det känns så tungt just nu. Tror att det är alldeles för mycket. För mycket för mig att hantera. Jag hade velat ha fluffiga rosa moln och fjälilar i magen, inte ångest och rädsla för att förlora honom. Tror det tar mer på mig än jag vill erkänna. Tror hela allt ihop har tagit väldigt hårt på mig. Men det är så svårt att veta hur jag ska göra, vad jag ska känna, hur jag ska få utlopp för mitt inre kaos. Allt jag vet är att tid kanske hjälper. Men just nu går tiden så långsamt. Dagarna kryper fram. Jag hade ju tänkt att det skulle vara awwesome med en ledig sommar, att jag skulle ha hur härligt som helst. Inte att jag skulle drabbas av det här.

För det känns som att jag drunknar, sjunker nedåt i ett bottenlöst vatten. Det är svårt att andas, svårt att vara. Jag är så tröt, så in till döden trött. Vill bara inte vara mer. För jag orkar inte, jag orkar verkligen inte.

Samtidigt vill jag inte ge upp. Jag skulle aldrig ge upp när det ändå finns ett hopp. Jag är sån, har så svårt att inte fortsätta kämpa. Inte när det är något jag verkligen vill ha. Något som känns så värt att kämpa för. Fast det känns som att jag slåss i blindo, som att jag inte vet kur jag ska kunna vinna den här striden.

Ibland kan allt kännas så bra, sen är det något som sägs, kan vara av vem som helst, behöver inte vara menat som annat än uppmuntran, men  det går inte att inte ta det hårt. Går inte att undvika det kaos i mig det skapar. Jag försöker att tänka på att de inte vet, de vet faktiskt inte. De kan inte se in i våra huvuden, de vet inte allt vi tänker allt vi känner. Men tänk, säger rösten i mitt huvud, tänk om han har berättat något för dem som han inte sagt till mig? Och kaoset tar vid, bryter ner mig. Försöker hålla fast vid att han väl borde berätta för mig så snart han vet vad han vill, vad han känner även om det är negativt. För jag har för mig att han lovat mig det. Men det är ändå tungt. Stormbyar av motvind. Och jag orkar snart inte gå längre.

Det är möjligt att jag skulle ha hamnat i det här även utan J, att han mest fungerar som en katalysator. Att det var på väg ändå. Men det gör inte det hela lättare. Jag försöker intala mig själv att om det är så jobbigt, så borde väl jag bryta upp? Men det vill jag inte, jag vill verkligen inte. För det känns som att det här kan bli så bra. Om du bara litar på mig, om du bara vågar hoppas på mig, om du bara ser det du såg det i mig som du såg förut. Jag tror på oss. Jag tror på att vi kan vara bra, med tiden. jag vill vänta på dig, vill att det ska vara värt det. Jag tror det är värt det, men det blir så svårt när jag inte ser nån ljusning. När jag inte egentligen har nåt hopp. Jag önskar så att du ville ge mig det. Men jag förstår att du inte kan. Så jag fortsätter kämpa mot strömmarna som drar mig neråt. Fortsätter försöka hålla huvudet ovanför vattenytan. Vet bara inte hur länge till jag orkar…