Det hela började med att J var tvungen att hämta brevet med sin skatteåterbäring hos sina föräldrar i Uddevalla. Han hade tänkt åka buss från början, men plötsligt fick jag en idé om att det skulle vara kul att åka dit tillsamman med bil, och göra det till en mysig roadtrip. J fastnade väldigt mycket för idén, och vi bestämde att vi skulle försöka genomföra den. Så J ringde sin bror och frågade om vi fick låna hans bil, vilket vi fick. Då jag är den enda av oss som har körkort, skulle jag köra, något jag såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Från början hade vi tänkt bjuda med några fler, men på grund av diverse komplikationer blev det bara J och jag som åkte.

Vi började dagen med att hämta upp bilen hos J:s bror, och jag fick köra bort till parkeringen utanför J:s lägenhet där han hämtade lite grejer samtidigt som jag handlade lite energidryck inför resan, då jag ofta kan bli trött av att köra bil. Först tänkte vi inte köpa med oss något mer, men då J kom ner, kom han på att vi ska banne mig på en road tripp, så då ska vi ha godis och sånt. Så vi tog en andra vända på Netto. Berikad med dumle, chips och dricka började vi således vår färd mot Uddevalla.

Bilfärden dit var väldigt trevlig. Vi pratade och J matade mig med dumlekolor och vi lyssnade på musik. GPS:en som vi hade lånat ville skicka oss åt helt fel håll, men jag valde att köra mot skyltar istället, vilket visade sig vara ett bra val. Utan större missöden anlände vi slutligen i Uddevalla, och ställde belien i närheteen av J:s föräldrars hus.

J:s föräldrar var bortresta, vilket var anledningen till att han tyckte det var okej att jag följde med honom dit. Det första vi gjorde när vi kom fram till huset var att J gav mig en guidad rundtur i huset där han växte upp. Rundturen avslutades i hans pojkrum. Det var lite magiskt på något sätt, att få vara där.

Efter rundturen slöade vi ett tag tills vi började bli hungriga och det var dags att bege sig till pizzerian vid namn Pingvin. På vägen plockade vi även upp J:s kompis F som hängde med oss till pizzerian. Pizzan var god och mättande och till slut fick vi anse oss besegrade av maten. Så fick jag en liten rundtur i Uddevalla också, och fick se alla viktiga ställen. Det fanns till exempel ett väldigt coolt vattenfall i en park som vi gick genom.

Innan vi åkte tillbaka till Göteborg tog j in posten åt sina föräldrar. Han gjorde en mycket fin sketch av hur otroligt mycket post som fanns i brevlådan, och jag skrattade så jag nästan fick tårar i ögonen.

Hemresan gick bra den med, det var väldigt mysigt att åka bil tillsammans bara vi två, och körande gick bra den här gången också. Vi lämnade av bilen hos J:s bror, och så gick vi hem till J och sov.

Det var en helt fantastisk roadtrip och jag hade jättekul. Jag hoppas att vi kommer kunna åka på fler sådana utflykter, och J verkade också tycka det. Kanske tar vi med några av våra vänner då, kanske åker vi själva igen. Oavsett var det verkligen en underbar dag, på många sätt magisk!

Bilder på de färdiga projekten (när de nu blir klara) utlovas.

*Surcote: Ärmlös, löst sittande överklänning. Helvetesfönster innebär att ärmhålen är så stora att man ser in till den tight sittande underklänningen. Detta ansågs syndigt på medeltiden, därav namnet.
*Cotehardie: Tight sittande mellan- och överklänning som ofta var knäppt med knappar fram och i ärmarna.
*Mi-parti: Tvåfärgat plagg där ena sidan har en färg och andra har en annan, till exempel grön på höger sida och lila på vänster.

För det känns som att jag drunknar, sjunker nedåt i ett bottenlöst vatten. Det är svårt att andas, svårt att vara. Jag är så tröt, så in till döden trött. Vill bara inte vara mer. För jag orkar inte, jag orkar verkligen inte.

Samtidigt vill jag inte ge upp. Jag skulle aldrig ge upp när det ändå finns ett hopp. Jag är sån, har så svårt att inte fortsätta kämpa. Inte när det är något jag verkligen vill ha. Något som känns så värt att kämpa för. Fast det känns som att jag slåss i blindo, som att jag inte vet kur jag ska kunna vinna den här striden.

Ibland kan allt kännas så bra, sen är det något som sägs, kan vara av vem som helst, behöver inte vara menat som annat än uppmuntran, men  det går inte att inte ta det hårt. Går inte att undvika det kaos i mig det skapar. Jag försöker att tänka på att de inte vet, de vet faktiskt inte. De kan inte se in i våra huvuden, de vet inte allt vi tänker allt vi känner. Men tänk, säger rösten i mitt huvud, tänk om han har berättat något för dem som han inte sagt till mig? Och kaoset tar vid, bryter ner mig. Försöker hålla fast vid att han väl borde berätta för mig så snart han vet vad han vill, vad han känner även om det är negativt. För jag har för mig att han lovat mig det. Men det är ändå tungt. Stormbyar av motvind. Och jag orkar snart inte gå längre.

Det är möjligt att jag skulle ha hamnat i det här även utan J, att han mest fungerar som en katalysator. Att det var på väg ändå. Men det gör inte det hela lättare. Jag försöker intala mig själv att om det är så jobbigt, så borde väl jag bryta upp? Men det vill jag inte, jag vill verkligen inte. För det känns som att det här kan bli så bra. Om du bara litar på mig, om du bara vågar hoppas på mig, om du bara ser det du såg det i mig som du såg förut. Jag tror på oss. Jag tror på att vi kan vara bra, med tiden. jag vill vänta på dig, vill att det ska vara värt det. Jag tror det är värt det, men det blir så svårt när jag inte ser nån ljusning. När jag inte egentligen har nåt hopp. Jag önskar så att du ville ge mig det. Men jag förstår att du inte kan. Så jag fortsätter kämpa mot strömmarna som drar mig neråt. Fortsätter försöka hålla huvudet ovanför vattenytan. Vet bara inte hur länge till jag orkar…

Gick en lång nattlig promenad igår, genom mörk skog, vilket var lite läskigt eftersom jag är mörkrädd. Men inga monster kom fram ur skogen och drog mig med sig, vilket var tur. Hade bra livvakter med mig också

Nästa vecka är sista spurten i skolan, ska skriva färdigt B-uppsatsen. Sen kommer jag äntligen ha sommarlov!

Känns som att det är för mycket. Som att jag inte hinner med det jag vill göra och inte orkar det jag måste. Samtidigt som andra saker oroar mig. Såsom vikt. Vet att jag inte borde bekymra mig över det, men när det känns som att jag sväller varje gång jag äter något, så är det liksom inte helt okej. Eller när jag inte kan sova för att jag känner mig misslyckad..

Ibland vill jag bara lägga mig ner i ett hörn, försvinna. För jag orkar inte riktigt. Och det kommer bli värre. Känns som att jag glider mot min egen undergång. För snart är skolan avklarad. Och vad händer då? Är ju inte lätt att få jobb precis…

Känner ibland att jag inte riktigt syns. Att alla är för upptagna av sitt för att bry sig om mig. Och det är klart att alla har nog av sina egna problem. Men vissa är bättre på att ta för sig av uppmärksamhet och tid än andra. Och då menar jag inte att vara elak. Är nog mest lite ledsen. Och kanske lite bitter. Och nej, jag kommer aldrig prata om hur jag mår. Inte om jag inte får en direkt fråga och den kommer från nån jag kan lita på. Kanske inte ens då. Det är jobbigt…

Fast det spelar väl kanske ingen roll. Folk tenderar att skjuta undan en om de kommer in på för privat mark. Tycker att man borde gå till en psykolog. När man kanske mest behöver någon. Någon som finns där… Och nej, som jag sa, jag lotsas att allt är bra. För varför vet jag inte. Är kanske helt enkelt rätt privat av mig. Och allt blir värre på kvällen. Men då sover de flesta… Och jag får slåss mot mina demoner ensam…

Oh, och bli inte ledsen på mig, snälla…

Funderar på om jag någonsin kommer kunna lära mig att berätta för mina vänner när jag mår dåligt. Känns mest som att jag gör som jag alltid gjort, och svarar med ett glatt leende att jag mår bra om någon frågar. Det finns de som kan se igenom masken, men de är få.

Det är liksom lättare att skriva här, att slänga ut sina känslor i rymden och hopas på att någon lyssnar. Nu vet jag ju att ni finns som gör det. Ni är underbara!

Ibland saknar jag vissa aspekter av att ha en religion. Känslan av att aldrig vara ensam till exempel. Att veta att det alltid finns någon som tar hand om en och ser efter en även när livet set nattsvart ut. Någon som fördriver ensamheten. Ett inre ljus. Jag kan sakna den där inre friden som man kan uppleva. Glömma sig själv och övergå helt i något annat… Om jag nån gång lyckas ta mig tiden, ska jag väl försöka ta reda på vad det är jag tror på egentligen. Söka, och se om jag finner…

Blir så rädd över att förlora de mina, vill inte att något ska hända dem…

Idag var jag på teater. Var tvungen at se en pjäs pga skolan. Vi ska lära oss att göra en föreställningsanalys. Känns lite lagom krångligt…

Pjäsen som sågs heter Familjen, och har nyligen haft premiär. Den handlar på sätt och vis om en dysfunktionell familjs sönderfall, ensamhet och trasiga relationer. En ganska intressant pjäs, fast kanske lite utdragen i mitt tycke; den var över tre timmar lång.
Det jobbigaste kommer sen när jag ska skriva en hemtenta på den, och jag ska försöka analysera den. Jag gjorde ett tappert försök i början med att anteckna, men fick snart ge upp eftersom det dels hände en väldig massa, och dels var för mörkt för att se vad jag skrev.

Hur som helst var det rätt trevligt att gå på teater, något som man borde göra lite oftare än några få gånger i livet tycker jag. Även om jag nog ändå uppskattar bio bättre. Är väl ett barn av min tid…

Har hunnit fylla år förresten. 25. Lite magiskt sådär. Antar att man ska börja känna sig lite vuxen då. Yeah, right. Som att det skulle hända. Vuxen kan man ju vara när man blir gammal…

Fick en ny skrivbordsstol av mina föräldrar i present. En sån där ordentlig sak. Så nu slipper jag förhoppningsvis få ont i ryggen av att sitta vid datorn.

Fick veta idag att jag hade godkännt på senaste tentan. Det känns väldigt bra, för i och med den är jag godkänns på grundkursen. Och jag har fortfarande aldrig misslyckats på en hemtenta

Befinner mig i ett lite underligt tillstånd för stunden. Är väldigt trött, så det mesta känns väldigt avlägset. Ska nog sova snart…

Måste bli bättre på att uppdatera min blog. Inte för att särskillt många läser den, men ändå.

Ska försöka hålla ut, det är ju bara den här veckan kvar. Har försökt se till så att jag inte ska vara ensam någon kväll tills han kommer tillbaka. Det har funkat bra hittills, ikväll var enda kvällen förutom den då jag skrev tenta som jag varit ensam.

Tänkte göra ett försök att sova nu, och hoppas att sömnen kommer. Orkar inte vara vaken, fast är inte sovtrött heller. Allt känns bara så frustrerande tungt.