Fotspår i natten

“Can’t you hear me falling an endless fall?
Can’t you hear me calling a neverending call?
Can’t you see me bleeding? I’m losing control.
Can’t you see me dying? I’m dying alone.”
Blutengel - Dying alone

Jag försöker hålla mig uppe, försöker låtsas som ingenting, men jag känner hur jag faller. Neråt, i en svindlande spiral. Varför vet jag inte riktigt. Tror jag är stressad just nu. Mycket med skolan och uppsatsen och så.

Sen går det förstås inte att komma ifrån det faktum att jag saknar ett regelbundet socialt umgänge. Jag har ju Lars, men han påpekade att jag behöver andra människor också. Det är inte det att jag inte har tillgång till människor, det är mest det att det inte känns som att någon av dem står mig nära nog att enkelt ta kontakt med. Relationer är något som man måste jobba på, och jag har inte den energin som krävs för att skapa nya vänrelationer.

Jag ska ta kontakt med psylologmottagningen på GU, det har jag lovat både Lars och mig själv. Samtidigt känns det motigt. Jag vill så gärna må bra utan hjälp…

Jag saknar de som var mina vänner när jag bodde i Habo. Knin och andra. Önskar att de inte bodde så långt bort, önskar att avstånden inte inneburit ett frånglidande..

Jag ska väl försöka umgås med människor här, bygga upp ordentliga relationer. När uppsatsen är klar, då har jag kanske tiden jag känner att jag behöver. Och den är ju snart klar nu. Om en vecka lämnar vi in den…

Tentan blev klar till slut. Efter mycket ångest och lidande, blod svett och tårar, så blev den äntligen färdigskriven. Tror att jag lämnade in totalt 18 sidor, vilket känns aningen överdrivet. Nu hoppas jag bara att jag får godkännt på åbäket…

Fredagen, post tenta, tillbringades i sällskap med Karl och diverse av hans kompisar. Det var väldigt trevligt, och så fick man ju se vad för folk han umgås med. Det blev en hel del datorspelande och även en vända drakborgen, med pvp regler. Jag blev dödad av Karl, så nästa gång vi spelar är det personlig vendetta som gäller

Nu ska jag spela spel med min kära gris!

Laterz!

Idag ska jag skriva min första tenta på religionsvetenskapen. Har jag nämnt mina tentanerver förut? De är inte att leka med. Inför varje tenta går jag sönder. Jag får ångest. Jag ifrågasätter meningen med att leva. Och så vidare. Efter att tenta är inlämmnad, går jag runt och oroar mig så att jag nästan blir gråhårig över att jag kanske inte får godkännt. Vatje gång resultatens släpps, blrir jag jublande glad och lycklig, för att jag klarade den galant.

Så var det i alla fall på BHS. Nu pluggar jag på Göteborgs universitet. Tydligen ska det vara svårare och tyngre studier på universitet än på högskola. Det märks faktiskt. Så min nervositet är naturligtvis i propotion till detta. Igår gick jag sönder helt. Lars gjorde sitt bästa för att plocka ihop mig, och fick mig att lova att söka psykolog för att få ordning på mig. Så att jag lär mig att hantera stress och sånt. Jag ska väl göra ett försök sen efter tentan. Jag vet så väl att jag borde…

Men tillbaka till tentan. Jag känner mig skräckslaget förväntansfull över den. Det ska nästan bli lite spännande att skriva. Det var ett tag sen jag “bara” behövde skriva en hemtenta…

Jag återkommer när tentan är klar, så får ni veta hur det gick…