Fotspår i natten

Lyckas inte somna. För mycket som flyger genom huvudet. För mycket tankar. Är säkert nervös inför festen på lördag. Och för hur det ska gå med tentan, även om jag tar den med ro. Sen finns ju hela stressfaktorn med sommarjobb, och avsaknaden av ett sådant. Jobb i framtiden, när jag är klar med min utbildning. Säkert är det ännu mera, även om det ligger djupare i mig.

Funderar på om jag någonsin kommer kunna lära mig att berätta för mina vänner när jag mår dåligt. Känns mest som att jag gör som jag alltid gjort, och svarar med ett glatt leende att jag mår bra om någon frågar. Det finns de som kan se igenom masken, men de är få.

Det är liksom lättare att skriva här, att slänga ut sina känslor i rymden och hopas på att någon lyssnar. Nu vet jag ju att ni finns som gör det. Ni är underbara!

Ibland saknar jag vissa aspekter av att ha en religion. Känslan av att aldrig vara ensam till exempel. Att veta att det alltid finns någon som tar hand om en och ser efter en även när livet set nattsvart ut. Någon som fördriver ensamheten. Ett inre ljus. Jag kan sakna den där inre friden som man kan uppleva. Glömma sig själv och övergå helt i något annat… Om jag nån gång lyckas ta mig tiden, ska jag väl försöka ta reda på vad det är jag tror på egentligen. Söka, och se om jag finner…

När nånting riktigt hemskt händer nära en, då känns det riktigt otäckt. En kille blev mördad bara några hållplatser ifrån där jag bor. Jag kände honom inte, men han var alternativare, så jag lär ha vänner som gjorde. Det känns bara så sjukt otäckt att man kan bli mördar helt oprovocerat när man inte ens är ensam. Jag vill inte vara rädd för att bo här, vill inte vara rädd för att åka hem sent på kvällen och sånt, men just nu känner jag mig rätt skakad. Jag förstår inte hur en sån här sak kan hända, varför unga människor i Göteborg blir mördade! Vill bara att något ska hända, att samhälllet ska sluta vara så kallt och ondskefullt…

Blir så rädd över att förlora de mina, vill inte att något ska hända dem…

När man får så fin respons, så känner man sig ju plötsligt jättepepp på att skriva

Idag var jag på teater. Var tvungen at se en pjäs pga skolan. Vi ska lära oss att göra en föreställningsanalys. Känns lite lagom krångligt…

Pjäsen som sågs heter Familjen, och har nyligen haft premiär. Den handlar på sätt och vis om en dysfunktionell familjs sönderfall, ensamhet och trasiga relationer. En ganska intressant pjäs, fast kanske lite utdragen i mitt tycke; den var över tre timmar lång.
Det jobbigaste kommer sen när jag ska skriva en hemtenta på den, och jag ska försöka analysera den. Jag gjorde ett tappert försök i början med att anteckna, men fick snart ge upp eftersom det dels hände en väldig massa, och dels var för mörkt för att se vad jag skrev.

Hur som helst var det rätt trevligt att gå på teater, något som man borde göra lite oftare än några få gånger i livet tycker jag. Även om jag nog ändå uppskattar bio bättre. Är väl ett barn av min tid…