Min älskade pojkvän är på skidsemester i Österrike. Han har varit borta i över en vecka nu, och det är ytterligare en vecka kvar tills han kommer hem. Jag har så svårt för att vara skild från den jag älskar, jag går liksom sönder. Det går ofta bra i början, men sen börjar det bli jobbigt: Ingenting känns riktigt kul längre, jag slutar vara glad och är mest ledsen och deppig hela tiden. Det känns som att det fattas något. Hur kul jag än har så finns det ndå ett tomrum som inte kan fyllas med glädje så länge han är borta. Det börjar kännas tungt att kliva upp på morgonen, det känns liksom så meningslöst, för jag vet att jag ändå inte får träffa honom. Ibland slarvar jag med maten också. Inte bra, jag vet, men har liksom ingen lust att äta. Just nu känns det svårt att orka med skolan, får en ågestboll i magen är jag tänker på den. Vi ska ha någon form av gruppdiskussioner, men jag känner ingen i min klass, och när jag inte mår bra så tycker jag det är jättesvårt att försöka lära känna människor som jag inte bryr mig det minsta om.

Ska försöka hålla ut, det är ju bara den här veckan kvar. Har försökt se till så att jag inte ska vara ensam någon kväll tills han kommer tillbaka. Det har funkat bra hittills, ikväll var enda kvällen förutom den då jag skrev tenta som jag varit ensam.

Tänkte göra ett försök att sova nu, och hoppas att sömnen kommer. Orkar inte vara vaken, fast är inte sovtrött heller. Allt känns bara så frustrerande tungt.

This entry was posted on Monday, January 25th, 2010 at 12:49 am and is filed under Dysterhet, Sinnesstämming. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.