Fotspår i natten

Inser att det har blivit sommar, vilket är alldeles förträffligt underbart! Varmt och härligt.

Gick en lång nattlig promenad igår, genom mörk skog, vilket var lite läskigt eftersom jag är mörkrädd. Men inga monster kom fram ur skogen och drog mig med sig, vilket var tur. Hade bra livvakter med mig också

Nästa vecka är sista spurten i skolan, ska skriva färdigt B-uppsatsen. Sen kommer jag äntligen ha sommarlov!

Har känt mig rätt nere på sistone. Som att jag inte riktigt har någon energi. Kanske är det bara skolan som stressar mig, men jag vet inte. Tror jag skulle må bra av en paus.

Känns som att det är för mycket. Som att jag inte hinner med det jag vill göra och inte orkar det jag måste. Samtidigt som andra saker oroar mig. Såsom vikt. Vet att jag inte borde bekymra mig över det, men när det känns som att jag sväller varje gång jag äter något, så är det liksom inte helt okej. Eller när jag inte kan sova för att jag känner mig misslyckad..

Ibland vill jag bara lägga mig ner i ett hörn, försvinna. För jag orkar inte riktigt. Och det kommer bli värre. Känns som att jag glider mot min egen undergång. För snart är skolan avklarad. Och vad händer då? Är ju inte lätt att få jobb precis…

Känner ibland att jag inte riktigt syns. Att alla är för upptagna av sitt för att bry sig om mig. Och det är klart att alla har nog av sina egna problem. Men vissa är bättre på att ta för sig av uppmärksamhet och tid än andra. Och då menar jag inte att vara elak. Är nog mest lite ledsen. Och kanske lite bitter. Och nej, jag kommer aldrig prata om hur jag mår. Inte om jag inte får en direkt fråga och den kommer från nån jag kan lita på. Kanske inte ens då. Det är jobbigt…

Fast det spelar väl kanske ingen roll. Folk tenderar att skjuta undan en om de kommer in på för privat mark. Tycker att man borde gå till en psykolog. När man kanske mest behöver någon. Någon som finns där… Och nej, som jag sa, jag lotsas att allt är bra. För varför vet jag inte. Är kanske helt enkelt rätt privat av mig. Och allt blir värre på kvällen. Men då sover de flesta… Och jag får slåss mot mina demoner ensam…

Oh, och bli inte ledsen på mig, snälla…

Lyckas inte somna. För mycket som flyger genom huvudet. För mycket tankar. Är säkert nervös inför festen på lördag. Och för hur det ska gå med tentan, även om jag tar den med ro. Sen finns ju hela stressfaktorn med sommarjobb, och avsaknaden av ett sådant. Jobb i framtiden, när jag är klar med min utbildning. Säkert är det ännu mera, även om det ligger djupare i mig.

Funderar på om jag någonsin kommer kunna lära mig att berätta för mina vänner när jag mår dåligt. Känns mest som att jag gör som jag alltid gjort, och svarar med ett glatt leende att jag mår bra om någon frågar. Det finns de som kan se igenom masken, men de är få.

Det är liksom lättare att skriva här, att slänga ut sina känslor i rymden och hopas på att någon lyssnar. Nu vet jag ju att ni finns som gör det. Ni är underbara!

Ibland saknar jag vissa aspekter av att ha en religion. Känslan av att aldrig vara ensam till exempel. Att veta att det alltid finns någon som tar hand om en och ser efter en även när livet set nattsvart ut. Någon som fördriver ensamheten. Ett inre ljus. Jag kan sakna den där inre friden som man kan uppleva. Glömma sig själv och övergå helt i något annat… Om jag nån gång lyckas ta mig tiden, ska jag väl försöka ta reda på vad det är jag tror på egentligen. Söka, och se om jag finner…